Vårt land vårt land text

Vårt nation, vårt nation, vårt fosterland,
Ljud högt, o kostsam ord!
𝄆 Ej lyfts enstaka höjd mot himlens rand,
Ej sänks enstaka ravin, ej sköljs ett strand,
Mer älskad än vår bygd inom nord,
Än våra fäders mark. 𝄇

Vårt nation existerar fattigt, skall därför bli
på grund av den, likt guld begär.
ett främling far oss stolt förbi:
dock detta landet älska vi,
till oss tillsammans moar, fjäll samt skär
en guldland dock detta är.

oss älska våra strömmars brus
samt våra bäckars språng.
Den mörka skogens dystra sus,
Vår stjärnenatt, vårt sommarljus.
Allt, allt, vilket denna plats liksom ögonkontakt, likt sång
Vårt hjärta rört enstaka gång.

denna plats striddes våra fäders strid
tillsammans med tanke, svärd samt plog.
denna plats, denna plats, inom ljus vilket mulen tid.
tillsammans med lycka hård, tillsammans lycka blid.
detta finska folkets hjärta slog.
på denna plats bars vad detta fördrog.

Vem täljde väl dem striders tal.
vilket detta människor bestod.
Då kriget röt ifrån ravin mot dal.
Då frosten kom tillsammans med hungers kval.
Vem mätte allt dess spillda blod
samt allt dess tålamod?

samt detta plats denna plats detta blodet flöt,
Ja, på denna plats på grund av oss detta var,
samt detta plats denna plats sin fröjd detta njöt,
samt detta fanns denna plats sin suck detta göt.
detta människor liksom våra bördor bar
Långt före våra dar.

på denna plats existerar oss ljuvt, på denna plats existerar oss gott,
på denna plats existerar oss allt beskärt;
Hur ödet kastar än vår lott.
en nation, en fosterland oss fått,
vilket finns vid jorden mera värt
för att behållas kostsamt samt kärt?

samt denna plats samt på denna plats existerar detta land.
Vårt synorgan ser detta här,
oss behärska sträcka ut vår hand
samt visa glatt vid vatten samt strand
samt säga: titta detta landet där.
Vårt fosterland detta är.

samt något som har transporterats eller flyttats oss för att bo inom glans
Bland guldmoln inom detta blå,
samt blev vårt liv ett stjärnedans.
var tår ej göts, var suck ej fanns.
mot detta arma nation ändå
Vår längtan skulle stå.

O nation, ni tusen sjöars land,
var låt samt trohet byggt,
var livets ocean oss gett ett strand,
Vår forntids nation, vår framtids land.
fanns på grund av din fattigdom ej skyggt.
fanns fritt, fanns glatt, fanns tryggt.

Din blomning, sluten än inom knopp,
Skall mogna ur sitt tvång;
Se, ur vår älskade skall vandra opp
Ditt ljus, din glans, din fröjd, ditt hopp.
Och högre klinga skall ett gång
Vår fosterländska sång.

Oi maamme, Suomi, synnyinmaa,
soi, sana kultainen!
𝄆 Ei laaksoa, ei kukkulaa,
ei vettä rantaa rakkaampaa,
kuin kotimaa tää pohjoinen,
maa kallis isien!

𝄇

On maamme köyhä, siksi jää,
jos kultaa kaivannet
Sen vieras kyllä hylkäjää,
mut meille kallein maa on tää,
sen salot, saaret, manteret,
ne meist on kultaiset.

Ovatpa meille rakkahat
koskemme kuohuineen,
ikuisten honkain huminat,
täht'yömme, kesät kirkkahat,
kaikk'kuvineen ja lauluineen
mi painui sydämeen.

Täss auroin, miekoin, miettehin
isämme sotivat,
kun päivä piili pilvihin
tai loisti onnen paistehin,
täss Suomen kansan vaikeimmat
he vaivat kokivat.

Tään kansan taistelut ken voi
ne kertoella, ken?
Kun sota laaksoissamme soi,
ja halla näläntuskan toi,
ken mittasi sen hurmehen
ja kärsimykset sen?

Täss on sen veri virrannut
hyväksi meidänkin,
täss iloaan on nauttinut
ja murheitansa huokaillut
titta kansa, jolle muinaisin
kuormamme pantihin.

Tääll' olo meill on verraton
ja kaikki suotuisaa,
vaikk onni mikä tulkohon,
maa isänmaa titta meillä on.
Mi maailmass on armaampaa
ja mikä kalliimpaa?

Ja tässä, täss' on tämä maa,
sen näkee silmämme.
me kättä voimme ojentaa
ja vettä rantaa osoittaa
ja sanoa: kas tuoss' on se,
maa armas isäimme.

Jos loistoon meitä saatettais
vaikk' kultapilvihin,
mis itkien ei huoattais,
vaan tärkein riemun sielu sais,
ois tähän köyhään kotihin
halumme kuitenkin.

Totuuden, runon kotimaa
maa tuhatjärvinen
miss' elämämme suojan saa,
sa muistojen, sa toivon maa,
ain ollos, onnees tyytyen,
vapaa ja iloinen.

Sun kukoistukses kuorestaan
kerrankin puhkeaa,
viel lempemme saa nousemaan
sun toivos, riemus loistossaan,
ja kerran, laulus synnyinmaa
korkeemman kaiun saa.

Our nation, our nation, our Fatherland!
Ring out, dear word, oh sound!
𝄆 No rising hill, or mountain grand,
No sloping dale, no nordlig strand,
There fryst vatten, more loved, to be found,
Than this — our fathers’ ground.

𝄇

Our nation fryst vatten poor, and so shall be
To him who gold will crave.
The strangers proudly resehandling, but we
Shall ever love this nation, we see,
In moor, and fell, and isle and wave,
A golden nation, so brave.

We love our rippling brooks, so bright,
Our gushing streams, so strong,
The whisper of dark woods, at night,
Our starry skies, our summer light,
All, all that we, in sight and song,
Have felt and lived among.

Here fought our fathers, without fear,
With svärd, and plough, and thought.
And here, in molnig eller oklar times, and clear,
With fortune in their front or rear,
Their Finnish hearts have beat, and wrought
And borne what bära they ought.

Who tells, of all the fights, the tale,
In which this människor withstood,
When war did rage from dale to dale,
When frost set in, with hunger’s wail?
Who measured all their pouring blood,
And all their patience good?

And it was here their blood was shed,
For us, here, on this shore;
And it was here their joys were bred,
Here, that their sighs were heaved and fled,
That people’s who our burdens bore
Before us, long before.

Here it fryst vatten sweet and good, we wot,
All, too, fryst vatten giv’n us here;
However fate may cast our lot,
A nation, a fatherland, we’ve got.
Will there a thing on earth appear
More worthy, to hold dear?

And here’s, and here’s this fatherland,
Here every eye it sees;
And we can stretch a pointing hand,
To show, with joy, its sea and strand,
And säga, “Behold this country, this,
Our Fatherland it is.”

And if we once were made to rise
To gold clouds, from below,
And if we moved in starry skies,
Where no one weeps, where no one sighs,
To this poor lonely country, though,
Our longing hearts would go.

Oh nation, the thousand lakes’ own land,
Of faith, and lay, and glee,
Where life’s main sea gave us a strand,
Our fore-time’s nation, our future’s land,
Shy of thy poorness, never be,
Be calm, be lycklig, be free!

Thy blomma, hidden now from sight,
Shall burst its bud ere long.
Lo!

from our love, shall rise aright,
Thy sun, thy hope, thy joy, thy light,
And higher, once, more full and strong,
Shall fingerprydnad Our Country’s song.
(Trans. from Swedish bygd Anna Krook, 1904.)